akinnah

Lilla rara farmor. Nu får du äntligen ro.

Det är nog inte vanligt med så fina minnen som du och farfar gett mig. Jag har insett det med åren. Jag uppskattar det mer och mer. Ni har varit fantastiska på ert egna vis. Så måna om alla oss barnbarn. Så genuint intresserade av vad vi gjorde och vad vi ville. Fastän det redan gått några år kommer jag aldrig glömma skrivbordet du satt bakom på biblioteket i Kulturmagasinet. Den stora älgen i paper macher eller de fastklistrade stegen som ledde alla skolbarn uppför trappen till barnavdelningen och till min farmor. Glömmer aldrig heller förstugebron som farfar byggde till er på landet där ni spenderade varenda lediga stund. Sittandes drömmande med blicken ut över vår tjärn. Inte den fina matgruppen i salen där ni bjöd på middag och världens godast hasslebackspotatis. Aldrig de blåa sofforna i vardagsrummet som vi hoppade och lekte i eller de vävda gardinerna där ni gömde godispåsar på trettondagsafton. Jag minns att det var de bästa dagarna på stranden var de när ni var med. Jag minns farmors jordgubbstårta på midsommarafton och farfars alltid lika galna upptåg. Inte kan jag se en silvergrå volvo 240 utan att tänka på er och den orangea filten som låg i baksätet när vi åkte till Örahälla. Jag minns när farfar segnade ihop en midsommar, jag minns att han fick sluta röka. Jag minns när jag fick kika in i ett fågelbo med vackra spräckliga ägg och följa med på älgjakt. Jag kommer ihåg hur stolt jag var när jag visade er mina målade tavlor och farfar som själv var konstnär sa att jag hade en egen teknik. Jag minns farfar med en ryggsäck på isen och när hans ögon blev helt igensvullna av för stark vårsol. Jag minns att jag var hos er den helgen när min kanin dog. Jag minns våra promenader runt sidsjön och att du hade en blå täckkappa och en röd plånbok. Jag minns att vi barnbarn alltid fick leka i ert skafferi och gjorde all mat rosa och grön på karamellfärg. Jag minns även mitt farväl av farfar och hur fin han var även fast han var död. Jag har hur många fina minnen som helst. Ni båda hade en stor portion av humor och det har varit en viktig del i mitt skapande av mig själv att se er så lyckliga och trygga med varandra. Jag älskade att sitta med dig farmor i köket och fastän du började bli glömsk så hade du alltid glimten i ögat. Du la ofta din hand på min, log så där innerligt och sa att jag var speciell. Dina glittrande ögon hoppas jag aldrig att jag glömmer...

Ingen kan säga något annat än att du och farfar hör ihop och jag är på ett sätt hoppfull över att ni nu får återse varandra. Hälsa farfar att vi saknar honom också.